Jag lovar att gå till skolan trots att mitt liv där är ett helvete varje dag. 

Jag lovar att försöka stå ut med att alla tjejer hatar mig trots att jag aldrig gjort dem något. 

Jag lovar att försöka stå ut med att vara ensam varje rast och låtsas inte höra när de andra pratar och skrattar åt mig.

Jag lovar att fortsätta cykla ensam till gympan, slöjden och hemkunskapen för att ingen vill cykla med mig. 

Jag lovar att försöka att inte gråta när alla i klassen blir bjudna på fest utom jag. 

Jag lovar att försöka att inte ta åt mig när de säger hur ful, lång, blyg, efterhängsen och konstig jag är. 

Jag lovar att aldrig mer lita på någon som säger att de vill vara kompis med mig men sen berättar för de andra att jag försökte och skrattar åt mig ännu mer. 

Jag lovar att inte berätta mer för mina lärare, för de kan inte göra mer, de har försökt. 

Jag lovar att försöka att inte berätta mer för min mamma, för hon gråter och kan inte sova mer.

Jag lovar att försöka förstå att min skola inte har råd att hjälpa mig mer. 

Jag lovar att aldrig mer våga tro att någon vill vara med mig i klassen, för det har jag förstått nu att de inte vill. 

Jag lovar att försöka förstå att det finns föräldrar som inte bryr sig om eller vill höra eller förstå att deras barn ljuger och mobbar.

Jag lovar att försöka förstå att det finns föräldrar som inte vill att deras barn ska hjälpa mig för att föräldrarna är rädda att deras barn också blir mobbade då.

Jag lovar att kämpa, för jag gillar skolan och mina lärare. Men jag kommer ALDRIG att glömma eller förlåta.         

Ja, det är så jag har tänkt och funderat på ett tag, tills jag började i nya klassen. Då varken sov eller åt jag ... 

Jag visste inte vad jag hade gjort de. Var det fel på mig? Ja, det är frågor jag aldrig kommer få svar på. 

Jag vill ha svar, men ingen kan svara på de förutom dom som utsatte mig för detta. Men dom lär inte vilja svara eller ens prata med mig. 

Att ett barn i min ålder ska få må så där dåligt, så borde inget barn få göra. 

För det är hemskt. Riktigt hemskt. Jag har mått sådär, jag vet hur det känns. 

En gång var det så jobbigt så jag sprang ut från lektionen och ut, jag sprang inte hem för jag ville inte visa mamma hur jag mådde, jag sprang ner till Ica, satt mig på en bänk och grät ... Funderingarna som dök upp i mitt lilla huvud var: "Är jag så värdelös som de påstår? Det måste vara så!" "Är det fel på mig?" "Varför finns jag?" 

Att man får höra att man är värdelös, att man inte är något. Ja, till sist tror man att man är det.

Då tror man att de som påstår det har rätt. Fast de egentligen inte har det. 

Inget barn ska få utsättas för mobbning, för man är så många timmar i skolan. 

Jag sa aldrig något till någon, jag skämdes över att vara utsatt, och jag var rädd att de skulle slå mig om jag berättade. De har aldrig slått mig, eller jo, några gånger. Jag skrek och grät på morgonen när jag skulle till skolan. Jag ville helt enkelt inte dit. När mamma kom in och väckte oss på mogonen ville jag bara försvinna, Jag ville att allt skulle ta slut. Jag ville att mitt liv skulle ta slut. Men jag plågade mig själv och gick upp iallafall. 

Jag grät, jag stampade. Men jag var ändå tvungen att gå till skolan. Jag berättade aldrig för mamma, hon grät för min skull.

Vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag vill inte känna mig som ett offer. Jag tyckte synd om mamma som grät och inte kunde sova för min skull.

Jag sa aldrig till någon hur jag kände, jag tyckte att det kändes dåligt att inte berätta i första taget. 

Sen mådde jag skit, så då brydde jag mig inte. 

Men nu är den här mardrömmen slut. Jag har äntligen blivit "fri" från det där. Mamma säger hela tiden: "Det är som att en ny liten M har kommit. Du är mycket gladare och roligare att vara med när du är såhär!" 

Jag kan hålla med om det Mamma c: 

Jag sover och äter mycket mer. Jag är gladare och ... Ja... Iallafall det känns och är bra nu. 

Situationen är mycket ovan, alla vill vara med mig på den nya skolan. De bryr sig om jag är borta. Vi har grupp chatt på kik. Jag gjorde ett "farväl" på den gamla skolan, då stod jag i centrum. Men ingen av de tjejerna har hört av sig trots att de bad om min kik. 

Om ditt barn mobbar eller bli mobbad ska du som förälder ta tag i det direkt. Det är både fel och mobba och bli mobbad. Jag sa ändå till mamma hur jag kände mig en kväll. Mamma tog tag i det dan därpå. Så du som mobbar eller bi mobbad så ska du berätta för mamma, om du mobbar ska du berätta varför. Om du blir mobbad, ska du berätta hur du känner och mår. 

När jag gick till gamla skolan på morgonen så släpade jag mina fötter efter mig. Jag kom hellre försent än att så och vänta på de som mobbar mig att de skulle mobba mig. Jag kom hellre försent in på lektionen. Jag gick hellre sist ut från lektionen med en fröken för att jag kände mig trygg med han/hons närhet. 

Ja .. Men jag hoppas att DU har det bra i din skola.. 

Ja.. 

Byee   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

JA, ÄNTLIGEN FREDAG!!     Ja, nu ni. Nu är det fredag. Och det är sista dagen på gamla skolan, har gjort ett farväl.  De kanske lär se mig ibland, liksom bor ju väldigt nära. Nu blir det helg, mysa med familjen blir det. Sen blir det Måndag, då b...

Mobbing/Byta skola.. Jag fattar inte varför mobbning ska finnas. Jag blir mobbad i skolan, är riktigt utsatt. Tycker synd om dom som blir mobbade, men jag tycker inte synd om mig själv. Är inte så som person, kan inte tycka synd om mig själv..     ...

Hej, idag har det varit ganska bra. Men ändå inte, har inte mått så bra. Kan vara för skolan. Inte vet jag. Men hoppas ni har haft det bra idag    ...